Sommarkonsert i Societetshuset på Marstrand

Det finns rum som gör något med en röst. Societetshuset på Marstrand är ett sådant. Trä, högt i tak, en balkong som lutar sig in över scenen — och en publik som sitter så nära att man hör dem andas mellan fraserna. Den 22 juli fick jag sjunga där, tillsammans med Marstrandsoperans Vänner och fyra kollegor jag är mycket glad att ha delat scen med.

Jag har varit på Marstrand förut. För några år sedan gjorde vi två utomhuskonserter på ön, och jag minns dem som ovanligt roliga kvällar — havet, vinden, en publik i sommarkläder. När frågan kom om att komma tillbaka, den här gången inomhus och i kammarformat, svarade jag ja nästan innan jag hunnit tänka.

Opera och musikal i samma kväll

Kvällens musikaliska ledare var Anders Ottosson, som efter trettiosex år som pianist, kapellmästare och dirigent vid GöteborgsOperan gick i pension 2025 och nu frilansar. Han hade en tydlig idé om vad konserten skulle vara: opera och musikal i samma program, i två akter, utan att bli tungt.

Det är svårare än det låter. De två genrerna kräver olika saker av rösten — och att röra sig mellan dem under en och samma kväll tvingar en att lyssna noga på vad varje nummer faktiskt ber om. Jag tycker om den utmaningen. Den påminner om att teknik inte är ett mål, utan ett sätt att komma åt uttrycket.

Med mig på scenen: Karin Funk, Tomas Lind, Christopher Wollter och Marco Stella — den senare också initiativtagare till Marstrandsoperans Vänner. Tre musikalartister, en operatenor, en operabaryton och en operasopran, med musiker i ett litet ensembleformat.

Ur mitt program

Ur operarepertoaren sjöng jag Puccini: duetten mellan Tosca och Cavaradossi, och Toscas bön Vissi d'arte. Därefter Verdis Aida, duetten mellan Aida och Amonasro. Adrianas entrésång ur Cileas Adriana Lecouvreur. Och kvartetten ur Verdis Rigoletto, där jag sjöng Gilda.

Repetitionerna

Vi repeterade måndag och tisdag på Valand i Göteborg, och på onsdagen var det soundcheck i Societetshuset. Sedan bjöds vi på lunch, och klockan sex på kvällen var det konsert. Anders Ottosson och musikerna var med vid alla tillfällena.

Marco och Tomas känner jag sedan tidigare. Karin Funk och Christopher Wollter mötte och arbetade jag med för första gången, och det var oerhört roligt att lära känna dem och ta del av deras stora professionalitet. Vi hade så roligt under repetitionerna, och att sedan göra konsert tillsammans med alla kollegor var fantastiskt.

Karin sjöng dessutom opera tillsammans med oss operasångare — hon sjöng och agerade Maddalena i Rigoletto-kvartetten. Hon har studerat klassisk sång vid Musikhögskolan i Göteborg och klarar konststycket att sjunga både klassiskt, musikal och mer populär musik. Det är inspirerande, och något jag vill utforska mer framöver.

Om kammarformatet

Det som gjorde kvällen särskild var närheten. I ett operahus sjunger man ut i ett mörker; här såg jag ansikten. Det förändrar hur man fraserar, hur mycket man behöver ge, var man kan lita på att en nyans går fram. Man kan sjunga tystare. Man vågar mer.

Jag tänkte flera gånger under kvällen att det här är den sortens musicerande jag söker mig till nu. Efter år på stora scener i Bonn, på Kungliga Operan, GöteborgsOperan och Folkoperan är det inte volymen jag saknar — det är samtalet med publiken.

Tack

Tack till Marstrandsoperans Vänner för inbjudan och för ett varmt mottagande, till Anders Ottosson för musikalisk ledning, till mina solistkollegor, och till musikerna. Och framför allt tack till publiken i Societetshuset, som lyssnade på ett sätt man märker uppifrån scenen.

Föreningen har uttalade planer på att växa — förhoppningen är en hel operaföreställning på Marstrand i framtiden. Det vill jag gärna vara med på. Du kan läsa mer om deras arbete på movanner.se, om sommarens konsert på den här sidan, och om mig hos föreningen.

Foto: Ludwig Hedeborg och Samuel Gustafsson.